Jag flyttade till en kulturstad – vem känner till den idag?

När jag flyttade till Södertälje för 18 år sedan visste jag att stan hade rykte om sig att vara en kulturstad – med profiler som Eje Högestedt och Per Drougge, båda sen länge avlidna,  med en person som Harri Olt och inte minst den alltjämt högst levande Ninne Olsson, konstnärlig ledare för Oktoberteatern som då fortfarande hette Musikteatergruppen Oktober och den folkkäre regissören och skådespelaren Magnus ”Mankan” Nilsson vid samma teater .  Jag visste då också ganska mycket om Wendela Hebbe, kanske därför att jag själv är kvinnlig journalist och hade läst biografin om henne, ”Wendela  - en modern 1800-talskvinna” av Brita Hebbe.  Den kom ut redan 1974.  Wendela var, som många södertäljebor numera vet, Sveriges första kvinnliga journalist.  Hon anställdes på Aftonbladet 1841 och kom så småningom att skaffa sig sommarnöjet Snäckviken som då låg ungefär där Astra Zeneca numera har sitt huvudkontor. 
Som ny Södertäljebo blev jag invald i styrelsen för Wendelas Vänner, föreningen som cirka tio år tidigare hade utmanat det allsmäktiga Astra som då hade köpt tomten från Vin & Sprit för en symbolisk summa. Mot alla odds och med stor dramatik in i det sista räddades Wendela Hebbes Hus från rivning.  När jag kom in i styrelsen kämpade föreningen som bäst för att få det återuppfört på en mer centralt belägen plats i Södertälje.  Det lyckades till slut tack vare idogt pengainsamlande,  många timmars ideellt arbete och  lyhörda kvinnliga kommunalpolitiker  som i en gemensam sexpartimotion krävt att  föreningen skulle få en ny tomt åt det gamla huset.

Hebbevillan , som  huset kommit att heta i folkmun, är ett utmärkt exempel på hur ideella krafter kan samverka med både kommunala och statliga myndigheter och med det lokala näringslivet. Vi brukar ibland säga, när vi guidar grupper som kommer till huset, att det var ”den välsignade arbetslösheten” som gjorde det möjligt att få huset återuppfört. Kanske låter det cyniskt men hade vi inte fått hjälp av en ung begåvad arkitekt, Ulrika Bergström, som fick som ALU-jobb (ALU=arbetslivsutveckling ) att göra ritningarna och leda arbetet och  hade inte cirka 80 arbetslösa byggjobbare fått utbildning i gamla byggmetoder genom att under sakkunnig ledning bygga upp huset igen – ja då hade Hebbevillan fortfarande legat där den låg och halvruttnat under en presenning.

Länstidningen följde alla turerna.  Senare uppmärksammade LT den sommarteater som nu spelas för tionde året på utomhusscenen framför Wendela Hebbes Hus men har nu slutat recensera både den och andra teaterföreställningar.  Därmed har en lång tradition av högklassig kulturjournalistik brutits, den som hade sin blomstringsperiod under Christer Dukes 32 år på tidningen och följdes upp med den äran av hans efterträdare Sara Ullberg och Alice Sundman. Nu har Alice Sundman sagt upp sig i protest mot tidningens ändrade inriktning.  Christer Duke bevakade kulturlivet redan på den tiden då de namn jag inledningsvis nämnde gjorde Södertälje till en rikskänd kulturstad.  Kanske inte så konstigt att han var en av de ledande kulturprofiler som tidigare i år i två debattartiklar i LT kritiserade tidningens nuvarande policy.

Det finns med andra ord människor som fortfarande brinner för kulturlivet i stan. Jag har nämnt teater –  vi har inte bara Oktoberteatern och sommarteatern i Berit Carlbergs regi utan också musikteaterföreställningar av  den  sort som författaren och  regissören  Helena Cronholm satte upp vintras – Pariserflickorna.  Tyvärr förbigicks också den med tystnad i kritikerkåren.

Musiklivet blommar i Södertälje, det är en stor tillgång. Martin Olsson, organisten i S:ta Ragnhild har höjt temperaturen på musiklivet. I söndags den 23 maj genomförde hans församling ihop med Enhörna församling en föreställning av Förklädd Gud, som hör till mina personliga favoriter och som gett mig underbara musikupplevelser. Det var förresten just ett framförande av Förklädd Gud i S:ta Ragnhilds kyrka 1992 som kom att bli min introduktion till Södertäljes musikliv. Ytterligare exempel på ett högklassigt musikutbud  här i stan heter Södertäljeoperan, Kammarmusikföreningen, Södertälje orkesterförening .

Hur många vet att det inom Södertälje kommuns gränser finns ett förlag? Tusculum heter det  och drivs av Helena von Hofsten , www.tusculum.se . Hennes utgivning  är sparsmakad, volymerna oerhört vackert formgivna. Hur ofta tror ni hennes böcker recenseras i lokalpressen? Svar: I princip aldrig. Ett undantag var en bok som jag själv var redaktör för, en antologi med titeln  ”Empati och engagemang – en kvinnolinje i svensk journalistik” och som kom ut 2008, lagom till Wendela Hebbes 200-årsjubileum.  
Södertälje har gott renommé som konststad – tänk till exempel på konstnärerna som har ateljé på Saltskog gård eller Galleri Kretsen i gamla flickskolan på Orionkullen . Missa förresten inte Fia Kvissbergs Dagboksmålningar i Gamla flickskolan, en utställning som pågår i bara tre dagar och har vernissage i morgon fredag den 28 maj kl 18-20. En särskild kärlek hyser jag till Helga Henschens färgstarka och glada skulptur, fontänen Dafne i Lunagallerian .  Den kom till när Lunahuset byggdes och invigdes 1978.

Jag kände Helga personligen. Låt mig avsluta denna betraktelse över Södertäljes kultur- och föreningsliv med ett citat av henne:

Jag efterlyser lidelsen, passionen, visionerna. 
I konsten, som i livet, som i politiken.
Jag efterlyser de stora andarna, frifräsarna, de glada dårarna
Som håller det omöjliga kärt.

(återgivet i  citatboken Uppmuntringar, utgiven 2009 av Helga Henschens Vänner)

Läs en längre version av denna artikel på min hemsida  http://ami.bibliobi.com 

Läs om  Wendelas Vänner på http://wendelasvanner.se 

Christer Dukes med fleras debattartikel om LT:s kulturbevakning på http://lt.se/nyheter/debatt/1.731604-lt-tar-inte-sitt-fulla-kulturansvar

Alice Sundmans avskedsartikel i LT: http://lt.se/nyheter/debatt/1.824447-kulturlagan-har-falnat-pa-lt