I Sverige ska man vara tyst och normal

Jag minns inte hur det kom sig men här om dagen ramlade min familj in på ett samtalsämne angående olika egenskaper som betecknar olika folkgrupper, det vill säga vad i alla fall vi svenskar tycker är typiskt för befolkningen i specifika länder. Ni vet, norrmän är dumma, finnar super, tyskarna är nazister och i Amerika är alla bara ytliga.
Alla våra svenska fördomar och hämningar stör mig något fruktansvärt, om vi får exempel på någonting så drar vi allt eller alla över en och samma kam. "Man kan inte åka till Thailand för då dör man i en flodvågskatastrof" och "I Paris blir man kidnappad". Om man ska ta till sig vad svenska kvällstidningar skrivit genom åren så får man i stort sett cancer bara av att titta på en flaska light-cola.

Vi svenskar är tråkiga hypokondriker som inbillar oss att vi blir sjuka och dör av allt och även fast vi, enligt vår egen teori, skulle kunna dö vilken dag som helst så vägrar vi leva vår dag som om den vore den vår sista. Vi har så mycket teorier och principer om vad man får göra och inte. Benämningen normal har väldigt små marginaler, särskilt enligt oss ungdomar tror jag.

Om jag till exempel skulle sitta en dag på pendeltåget och känna mig ovanligt glad, ja så glad att jag fick för mig att faktiskt hälsa på tjejen som satt bredvid mig, bara säga någonting i stil med "Hej! Hur mår du?". Skulle hon då le ett stort välkomnande leende och hälsa tillbaka på samma trevliga sätt som jag just bemött henne på? Inte särskilt stor risk.. Hon hade antagligen rynkat pannan i ett fundersamt uttryck för att sedan motvillilgt svara på min fråga utan några som helst följdfrågor. Kanske hade hon till och med bestämt sig för att byta plats. Nu skulle jag aldrig någonsin ens komma på tanken att sätta mig på pendeln och prata med en helt främmande tjej, även om hon var i min ålder och såg jättetrevlig ut. Vet ni varför? Jo, för vi är i Sverige. Hade jag bott i Amerika istället hade jag säkert inte ens hunnit fråga hur det stod till med henne innan hon frågat mig. Faktum är att det hänt mig ett flertal gånger när jag varit på besök i North Carolina och det har aldrig någonsin skadat mig, utan tvärt om, gjort mig mycket glad och gett mig många nya vänner.

Vad är det egentligen som är så fel med att prata med människor vi inte känner här i Sverige? Varför är vi såna torrbollar som tycker allt är fel och onormalt? Varför kan vi inte bara glädja varandra och leva tillsammans istället för att vara så främlingsfientliga? Jag tycker att man ska ge nya människor en chans, vara trevlig och skita i Sveriges konstiga sociala principer!