Ungarna var bättre förr

-Roger, kan inte Jukka och Jorma få sitta bredvid dig så kan du hjälpa för dom kan ju ingen svenska, frågade min fröken mig vid ett tillfälle då det än en gång kom ett par nya klasskompisar inflyttande i klassen.

Jag gick på mellanstadiet i Västergårdskolan som nu får heter Soldalaskolan. Med jämna mellanrum fick vi nya kompisar i klassen, oftast finska barn som flyttat hit med sin familj då pappan fått jobb på Scania. Jag minns att jag kände oerhört för de nya klasskamraterna, som utan att kunna ett ord svenska skulle hitta sin nya tillvaro i ett främmande land. Det var inte svårt att sätta sig in i den känsla som dom säkert hade i magen när de gick till skolan den första morgonen i det nya landet. Inga kompisar, inte kunna språket, umgängesreglerna, hur man snackar med tjejerna, vilka kläder som är inne, vilken sport som är populärast,,,,,,,

 På barns vis, och killars får man väl säga, så mätte vi krafterna på rasten. Ut och leka och när det var finnar inblandat så var man ju tvungen att se vem som kastade längst och högst. Som svensk gav man aldrig upp hoppet om att kunna slå en finne, men man hade aldrig en chans! Finnarna var överlägsna. Gick man hemåt och skulle se vem som kunde kasta snöboll upp på taket på Bodastigens sexvåningshus, så förlorade man varje gång. Eller så gav vi oss ut på att tävla i vem som sprang snabbast på lite längre löpsträckor....med givet resultat: vinst av någon Ari, Pekka, Jarmo, Timu osv varenda gång.

 Jag minns det här som väldigt spännande.  Att det kom många nya kompisar och att det ibland var tufft, men att vi blev ett stort trevligt gäng som växte upp tillsammans och att nya alltid var välkomna.

 Jag får en känsla av att det är annorlunda att komma till Södertälje idag. Är det så? Var det bättre förr? Eller är vi nostalgiska och bara minns det goda? Inte vill komma ihåg att även på 70-talet så var vi inte alltid så trevliga med varandra? Och att varje generation faktiskt blir aningen bättre och klokare än den tidigare?