Sedan början av 1950-talet har det funnits särskilda bestämmelser om byggande vid stränderna. De nu gällande strandskyddsbestämmelserna finns i miljöbalken. Strandskyddet omfattar land- och vattenområde intill 100 m från strandlinjen vid normalt medelvattentillstånd (strandskyddsområde). I vissa fall är strandskyddet utvidgat upp till 300 meter.
Strandskyddet har två huvudsakliga uppgifter, att värna om allemansrätten och friluftslivet samt att bevara land- och vattenområden som är biologiskt värdefulla. Strandskyddet omfattar alla typer av byggnader och anläggningar, inklusive så kallade friggebodar, bryggor och staket.
Inom strandskyddsområde får inga åtgärder vidtas som avhåller allmäheten från att uppehålla sig på platsen eller som väsentligt försämrar livsbetingelserna för djur- eller växtarter.
Trots att naturvårdslagen uttrycker en restriktiv syn för tillstånd inom strandskyddsområdet, så kan det ändå vara möjligt att medge dispens från bestämmelserna. Detta gäller t.ex. platser som i laga ordning är ianspråktagna så att allemansrätten redan är utsläckt.
Att bygga i strandskyddat område fordrar oftast både dispens från strandskyddet och bygglov, varför de vanligtvis handläggs i ett och samma ärende. Byggnadsnämnderna beslutar om dispens från strandskyddet och Länsstyrelsen kan komma att överpröva kommunens beslut.
