Aktuellt

Wendela Hebbes betraktelser över 1800-talsveckan

2017-07-03

Årets festdagar i Södertelge kom som en stormvind. På stadens torg blåste torgstånd omkull och det blev nödvändigt att förankra dem med järnvägsräls. Se hur nya uppfinningar hitta nya fält!

Understundom oroades jag av att något av de mäktiga träden måhända kunde fällas av den starka vinden, som tyvärr slukade en del av den synnerligen förtjusande konserten vid vattnet under fredagen. Dessbättre bedarrade vinden och de återstående två dagarna bjödo angenämt väder.

Själv njöt jag storligen av att flanera i staden och dess park samt utåt landet. Badgästerna för året äro nu komna, varför jag kunde skymta ett och annat berömt ansikte i vimlet. En stund satt jag i parken och beskådade alla männislor som voro där: unga och gamla, damer och herrar, rika och fattiga samt långväga gäster från såväl Sverige som främmande länder.

Det kom för mig att Södertelge måtte vara en fattig stad, trots dess utmärkta badortsrenommé. Många barn och unga gingo nämligen, dessa festdagar till trots, med trasiga byxknän. Hade jag inte känt till att orsaken är fattigdom, hade jag förmodat att detta var á la mode. (Bisarra tanke!)

Som det är min andra sommar i Södertelge och jag således är något mera bekant för stadens societet, hade jag blivit ombedd att hålla några små salonger i det vackert restauerade Konditori Bellevue.

En avsevärd skara cafégäster fyllde min lilla salong och såväl läsning som sång blevo väl mottagna. Till min hjälp hade jag handlare tillika stadsfullmäktigeledamoten Gustav Ekdahl, som läste några stycken ur min käre vän Lowe Almqvists roman "Det går an". Tyvärr kunde min skönsjungande dotter Signe icke medverka, varför jag själv nödgades sjunga en av hans Songes. Av publikens reaktion att döma gick detta an.

Bortanför lantgården hade en speciell sorts gårdfarihandlare placerat sig. De hade stora, täckta vagnar, men hästarna voro frånspända och gick betande i en av gårdens hagar. I vagnarna lagades mat på små järnspisar. Den smakade utsökt, men då jag ville ta den med för att äta i parken svepte handlaren in den i oerhört tunn plåt, för att den skulle hålla temperaturen. Södertelgeborna är sannerligen ett uppfinnande folk!

På eftermiddagen promenerade jag runt på torget. Där funnos många varor att beskåda och inhandla. Själv köpte jag en vacker och praktisk korg att skörda grönsaker i från vår fina köksträdgård i Snäckviken. Nära var det även att jag köpt en vackert snidad käpp, men då min reumatism har hållit sig i shack en tid, avstod jag.


DÄR bryts 1800-talsförtrollningen och jag blir återigen Margareta Lithén, skribent i nutiden, glad och tacksam för allt jag fått uppleva dessa dagar:

- alla möten med människor från när och fjärran, som utan undantag visade ett brinnande intresse för vår historia.

- alla medverkande musiker, skådespelare, volontärer och regissörer som stöttade skämtade och värmde.

- möjligheten att få gestalta Wendela Hebbe , vars pappa såg till att hans döttrar fick utbildning i både språk och naturvetenskap - grunden till att Wendela skulle kunna bli Sveriges första kvinnliga journalist.