Garverigården

Museet visar en komplett garverigård med bostadshus, fähus, garverihus och magasin. Gårdens hus kommer från olika fastigheter men är all typiska för sin tid. I byggnaderna runt gården finns idag bland annat ett krukmakeri och två museimiljöer; ett kopparslageri och en målarverkstad.

Till skillnad från garverierna var kopparslageriet en hantverksgren som levde kvar in på 1900-talet. Fanns sedan 1600-talets första hälft i Södertälje med Baltzar Bysing, han blev borgmästare 1638 och då ärvde hans son yrket. Sonen bodde i Edströmska huset vid Storgatan, i det huset fanns under 1800-talet fortfarande kopparslagare.

Under 1700- och 1800-talet fanns 2-3 verkstäder.
Här finns många exempel på att änkan konserverades för att man skulle komma åt verkstaden. Bernboms kopparslageri på Järnagatan på 1820-talet, änkan fortsatte verksamheten. 1858 övertog Hallström verkstaden och 1900 Gustaf Viktor Nyström.
Vid sidan kopparslagerierna fanns bleckslagerier som tillverkade enklare husgeråd. 1890 fanns 3 kopparslagarmästare och 3 bleckslagarmnästare. Tendensen var att kopparslagerierna blev allt färre medan bleckslagerierna blev fler.

Nyströms hade 7 arbetare, Wetterholms hade 5 arbetare och Örtengren hade 1 arbetare. Kopparkärlen blev för dyra, de krävde putsning och fick konkurrens från den nya gråspräckliga emaljen som Kockum tillverkade från 1890-talet, samt Skultunas aluminium från 1910-talet.
Nyströms far var hovslagare och smed på Bränninge gård, alla hans 6 söner var smeder och kopparslagare. 1910 flyttade Nyström verkstaden från Järnagatan till Ekdahlsgatan.

Tillverkningen hos Nyströms:

Plåtslagare 1921: takbeläggning
stuprör
diskbord av zink
balkonger
soptunnor
skyltar
Kopparslagare: kaffepannor
hinkar
varmvattenberedare
diskbaljor
kastruller
sängvärmare
förtenning och lagning


1923 flyttade Nyströms till S:ta Ragnhildsgatan 17. På 1930-talet tillverkade man detaljer till industrier. 1936 fyttade man igen till Dalgatan nu och 1966 revs huset och verkstaden skänktes till museet.

Bleck= varmförtent järnplåt, som ej är tjockare än 1,5 mm.

 

Per August Sandholm (1829-1926) kom till Järna på 1880-talet från Gränna och Hjo. Han ägnade sig åt målning av möbler, skyltar, inredningsmåler och tapetsering. Hans verksamhetsområde omfattade Järna, Gnesta och Mölnbo.

Vid 1900-talets början fanns det 2 målarmästare i Järna, 3 i Vårdinge, 1 i Turinge och 5 i Södertälje (ex. Strömbergs, Janssons, Abrahamssons och Stenbergs, Mälargatan 6. De hade ungefär 8 gesäller och lärlingar vardera). Sedan hade de stora industrierna fabriksmålare: Vabis, Södertälje Verkstäder, Baltic och Centrifug.

På bänken t v tillreddes färgerna, lim och klister värmdes, i tunnorna fanns krita, kalk och zinkvitt. På marmorskivan revs pigmenten till pulver och blandades med linolja.

 

1860 fanns 5 garverier i Södertälje. I garvarens hushåll ingick förutom den egna familjen och tjänstefolk även gesäller och lärlingar. Före 1846 måste man ansöka från skrået för att få överta en verkstad. Vanligen försökte man konservera änka. Under 1800-talet blev det vanligt att man förblev gesäll, gifte sig och flyttade men förblev gesäll.

En garvargård hade som regel hus, bod och bostad mot gatan. Rörelsen låg inne på gården. Där fanns träkarlen, huset hade som regel svalgång för torkning av hudar. Stank förfärligt, släppte ut avfallsvatten och förbrukade mycket vatten. Under badortstiden kan det inte ha varit en alltför populär verksamhet i Södertälje. Efter 1874 fick man inte ha garverier inne i stan längre. De flyttades då till Torekällgatan 24-26

På 1860-talet infördes frihandel och nu fick man konkurrens från amerikanskt sulläder, liksom från läderhandlarna som blev allt fler, dessa bytte nämligen läder mot skor till skomakarna. Dessutom industrialiserades och mekaniserades garvning med ånggarverierna och hela skoindustrin. 

1860 sålde garverierna smorläder, sulläder och skinn för 52 000 rdl till landsbygden, stan och Norrland. Vid sekelskiftet fanns endast 1 garveri kvar, Elmroths, men det upphörde 1907.

Om Örebros garvare har Kerstin Arcadius skrivit att det blev ett yrke under 1600-talet mitt. Tidigare utfördes garvningen av den som behövde lädret, det var alltså en arbetsuppgift i andra yrken först. Sämskmakeri var dock en typisk hantverksteknik som ej bedrev inom självhushållet, även om allmogen bar sämskbyxor. garverierna var fabriksaktiga och hörde till de större företagen. det var mycket vattenkrävande.

De tog emot färska eller saltade hudar.
Vekningen, skinnen mjukades och sköljdes i rent vatten, efter några dars förrutnelse togs hår bort och köttsidan rengjordes.
Smultningen, skinnen las med köttsida mot köttsida och håret lossnade. Las i kalklag, sen kom pyrningen i hönsgödsel utrört i vatten, sen skars håren bort. Sen sköljning. Färgning i lag av bark. Slutfärgades i strökar 1/2 - 3 år, 6-8 månader. Färdigberedningen bestod av sköljning, torkning, smorning och hamring. Normalt tog det 1 år at bereda oxhud till sulläder. Man använde ekbark, tran och kalk.

En kund kunde lämna in färska hudar och få färdigberedda tillbaka mot en avgift för arbetet eller del av lädret för avyttring.

Garverigården bodlängan ny webb.jpg