Patonska gården- Handelsbod 1915, Lillboden och utställningar

Byggnaden uppfördes på slutet av 1700-talet och var då ett av de största husen i staden. Det var huvudbyggnaden i en köpmansgård.

Stommen är timrad och från början låg timmerstockarna synliga. Kring 1830 kläddes väggarna med stående panel. Knutarna byggdes om till breda pilastrar och den stora taklisten sattes dit. Under sent 1840-tal byggdes en länga till utefter Storgatan, men den återuppfördes inte efter flytten till Torekällberget.

När Ninian Paton ägde fastigheten på mitten av 1800-talet hade huset elva rum med eldstäder, en handelsbod och två förstugor. I vinkel längs Storgatan låg ett hus inrett till tre bostadsrum med eldstäder, bagarstuga och magasin som kan ha använts för handelsbodens verksamhet. Inne på gården fanns ett uthus med vedbodar och hemlighus samt ett uthus med stall, mangelbod och kallrum.

Fastigheten hade förutom handelsbodsverksamhet även rumsuthyrning. Flera pigor verkar ha bott i huset. Ninian Paton själv bodde i Stockholm men övervåningen kan ha använts av familjen Paton när de vistades i staden.

Mot slutet av 1800-talet övergick butiken i huset till att vara enbart bosättningsaffär, "Johannessons". Senare kom butiken att kallas Forslunds hörna.

Husets ägare 1795–1965

• 1795 – 1803 Huset byggdes troligen runt 1795 av skjutshållaren Fredrik Söderlund (f. 1742). Han köpte det äldre huset på tomten 1786.
• 1803 – 1808 Ägare var handelsmannen Lars Johan Kihlbom (f.1759)
• 1808 - 1917 Ägare var handlaren Carl Waldin. Efter att ha dödat sin fru blev Carl insatt på hospitalet i Nyköping men var snart ute igen. Han drev då handelsboden i något år till tills han blev intagen igen i Nyköping.
• 1817 – 1840 Ägare var Johan Strömstedt (1789–1840). Han var spannmålshandlare och handelsman. Familjen bodde i huset 1814–1835, då de flyttade snett över gatan. Johan fortsatte att driva boden och hyrde ut till hyresgäster till sin död. Johan Strömstedt och Maria Christina Lundgren fick i början av sitt äktenskap två söner, men båda dog. Då tog de ett fosterbarn och fick senare två egna döttrar. År 1835 hade de fostersonen Johan Petter Tellgren, 13 år, döttrarna Klara Josefina, 10 år och Matilda Amalia, 4 år. De hade tre drängar och två pigor anställda som behövdes för handelsrörelsen.
• 1840–185? Ägare var Matilda Strömstedt.
• 185? - 1856 Ägare var Grosshandlare Ninian Paton. Ninian bodde på Skeppsbron i Stockholm. Han var född i Skottland. Paton gjorde affärer på börsen och var brittisk vice konsul.
• 1856 – 1876 Ägare var James Paton, bror till Ninian Paton.
• 1876 - 1895 Ägare var Ninian Paton (1830–1907), son till James Paton.
• 1895 – 1930 Ägare var Mamsell Susanna Karolina Lech. 1879 anställde Ninian en då 15 år gammal piga, Susanna Karolina Lech. 1895 skrev Ninian Paton över huset på mamsell Susanna Karolina Lech. Susanna Lech levde till 1930 och var då gårdsägarinnan enligt taxeringskalendern.

Flytten

1962 plockades huset ner i 4000 bitar. 1969 sattes det upp på Torekällberget. Samtidigt byggdes en helt ny suterrängvåning i betong under huset. Man "återställde" huset till utseendet före sekelskiftet. På 1900-talet hade man tagit upp större fönster och inrett två butiker ut mot torget. Butiken vid ena gaveln var den ursprungliga. 

Handelsboden i husets bottenvåning är inredd som en diversehandel år 1915. Inredningen kommer från olika butiker i Södertälje.

Historik om handel och handelsbodar

Lokaler för detaljhandel började dyka upp i de största svenska städerna under sen medeltid. Från början handlade det om gatubodar, alltså lokaler där kunden betjänades genom en lucka ut mot gatan. Från 1600-talet fanns butikslokaler att kliva in i och från mitten av 1700-talet etablerades handelsbodar också i mindre städer.

Länge var det förbjudet att bedriva handel på landsbygden. Först med 1846 års näringsfrihetslag fick handlare öppna handelsbodar utanför städerna. 30 år senare fanns det över fyra tusen lanthandlar i Sverige.

Köpmännens handelsgårdar låg oftast centralt. I Södertälje låg de vid Storgatan. Gårdarna hägnades av plank med portar till gården där uthusen låg.  I bottenvåningen fanns handelsverksamheten, medan ägaren ofta bodde på övervåningen. På vindarna var magasin.

Ända fram till slutet av 1800-talet var butikerna inte specialiserade. Handlarna sålde det mesta som gick att få fram, allt från tyger till sill till järnvaror till kryddor med mera.  Ingen egen tillverkning skedde i handelsbodarna, utan handlaren köpte in varor från grossister eller enskilda. De kallades speceributiker eller handelsbodar. Butiker som även sålde färskvaror såsom smör, kött, mjukt bröd och grönsaker kallades Hökarbodar.  Mot slutet av 1800-talet började det komma mer specialiserade butiker i städerna, såsom klädesbutiker, leksaksbutiker, tobaksbutiker och järnbutiker.

Butikslokalen

Allt såldes över disk. Centralt placerad stod disken.  Den tog upp en stor del av rummet. På disken stod en våg med vikter, en kassaapparat, en ställning för omslagspapper, snörhållare, sax och en metersticka. Kassaapparaten var en amerikansk uppfinning från 1890-talet.

Under disken fanns hyllor för skrymmande varor. På hyllorna bakom disken fanns tyger, garner och fabriksförpackade varor. I taket hängde skor, hinkar, skopor, vispar, borstar med mera. I en stor tunna utanför stod silltunnan. Reklamskyltar i plåt hängde på väggarna i affären.

Försäljningen

Handelsbodar kunde ha öppet länge, från klockan 8 på morgonen till klockan 9 på kvällen var vanligt. Handlaren eller bodbiträdet expedierade varje kund och tog fram det som kunden önskade. Varorna låg för det mesta inte i förpackningar. Handlaren vägde eller mätte upp så mycket som kunden ville ha. Sedan lade han eller hon varan i papper, påsar eller strutar om det behövdes. Kunden hade med sig en egen korg att bära hem allt i. Om kunden inte hade pengar gick det för det mesta bra att handla "på krita" (kredit). Varje handelsbod hade en bok där handlaren skrev upp skulder. Den som inte hade så mycket pengar kunde i vissa fall även byta varor mot ägg, potatis eller hö.

Ofta fick kunden vänta länge på sin tur. Det fanns stolar där man kunde slå sig ner och vila. Handelsboden var en mötesplats. Här utbyttes skvaller och nyheter. Här kunde man låna telefon och ringa ett samtal, långt innan telefon i hemmen blev allmänt förekommande.  Ibland fungerade även handelsboden som postkontor och dagstidningar hämtades här.

Personalen

Handlarna, eller handelsmännen ägde butiken. Handlaren stod ofta själv bakom disk, tillsammans med en eller två butiksbiträden.  Butikerna brukade även ha en eller två springpojkar anställda. Pojkarna kunde vara i trettonårsåldern. Springpojken hämtade vatten, fyllde på varor i butikens lådor, bar eller i bästa fall körde ut varor. Arbetstiden var ofta mellan sju på morgonen till tio på kvällen.

Skyltning och reklam

Under medeltiden bestod skyltningen av att man utanför boden hängde ut prov på de varor man tillverkade och sålde. Skomakaren hängde ut en stövel, bagaren en brödkaka. Så småningom ersattes den äkta varan med en symbolisk avbildning i någon form. De stiliserade symbolskyltarna var lätt uppfattbara och förståeliga för alla, även för icke läskunniga.

Mot slutet av 1800-talet blev skyltar med text vanligare. Symbolskyltarna fick en vidhängande text, t ex ett namn eller en uppgift om de varor det var frågan om.

Med industrialismens massproduktion och inflyttningen till städerna kom en explosionsartad ökning av reklam i stadsbilden. I storstäderna där kommersen var störst, började man måla på husgavlar, klistra upp affischer på plank och väggar samt spika upp målade skyltar på väggarna. Stationshusen var populära platser för reklam med den stora genomströmningen av resande. Även handelsbodarna översållades med reklam, nu även med märkesvaror istället för bara en viss varutyp.