Nora Kvarn

Kvarnen på Torekällberget är en kopia av Nora kvarn från Mörkö. År 1876 ansökte Carl Bolmström om att få uppföra en ”Hålländsk Wäderkvarn” och ett boningshus i Nora på Mörkö. Den fick namnet ”Mörk-Nora-Qvarn”. Kvarnen var sedan i bruk fram till 1929 då den flyttades till Torekällberget. Kvarnen brann ner 1989, men återuppbyggdes igen. Den har blivit en symbol för Torekällberget.

Karta Kvarnen.JPG

Karta över östra Södermanland med röd markering där kvarnen har stått.

Kvarn beskuren webb GGr10471neg018.jpg

Nora kvarn på Mörkö i början av 1900-talet. Kring sekelskiftet hette mjölnaren Johan Öberg. Marken ägdes av Hörningsholms fideikommiss.
Fotograf: okänd.

Läs mer

Fakta om byggnaden

Bönderna på Mörkö hade före 1876 långt till närmsta kvarn. År 1876 ansökte Carl Bolmström om att få uppföra en ”Hålländsk Wäderkvarn” samt ett boningshus på Noras södra gärde på Mörkö. En äldre kvarn, troligen byggd på 1770-talet flyttades från Näsbacken vid Hörningholms slott på Mörkö till Nora. Den fick namnet Mörk-Nora-Qvarn.

 

Nora kvarn tillhör en typ av väderkvarn som kallas hättkvarn eller holländare.  Hättkvarnar började byggas i Sverige på 1600-talet, troligen efter holländsk förebild. Hela takhuven, eller hättan, där vingarna är fästade vreds genom ett maskineri på tredje våningen. För att utnyttja vindens kraft maximalt, vreds huven så att vingarna var vända mot vindriktningen. Det kunde hända att huven måste vridas flera gånger under malningen om vinden ändrade riktning. För att öka vindfånget kunde väderkvarnens vingar vara täckta med ett segel av trä eller tyg, så som Nora kvarn.

 

Mjölnare på Nora Kvarn

*År 1876 ansökte Carl Bolmström om att få uppföra en ”Hålländsk Wäderkvarn” samt ett boningshus på Noras södra gärde. Kvarnen namnet ”Mörk-Nora-Qvarn”

*1879 sålde Bolmström Nora kvarn till Engman

*1896 Mjölnaren Johan Öberg övertog kvarnen på ett femårigt arrende

*1910 sålde Engman kvarnen till Lundberg

*1916 Lundbergs dödsbo sålde kvarnen till mjölnaren Öberg tillsammans med boningshus och uthus. Marken ägdes av Hörningsholms fideikommiss.

* Efter ensittarlagens tillkomst 1925 begärde Öberg att få inlösa marken men fick lagfart först 1931

1927–28 vid storm blåste kvarnvingarna av och därefter blev det ingen mera malning i kvarnen.

 

Flytten

Den gamla väderkvarnen köptes in av Kulturhistoriska Föreningen 1928 från mjölnaren J. Öberg på Mörkö. Under vintern transporterades virket upp till Torekällberget och återuppfördes under våren och försommaren 1929. Kvarnen stod klar till invigningen av Torekällbergets friluftsmuseum i juni 1929 och var museets första byggnad på plats.

 

 

Om malning

Nora kvarn har tre våningar. Spannmålssäckarna bars in i bottenvåningen och hissades upp genom luckor i de två övre våningarnas golv. Kvarnen hade tre par kvarnstenar placerade i mellanvåningen. Ett par för malning av råg, ett par för havre och blandsäd samt ett par för malning av vete.

Mjölnaren kunde mala med alla tre kvarnstenarna samtidigt, eller frikoppla något par om han bara ville använda en eller två av dem.

 

Innan malningen skulle spannmålen vägas på en våg som stod på tredje våningen. Vågen i Nora kvarn visade vikten i pund, så mjölnaren fick räkna om till kilo.

 

Råg-och havremalningen började på tredje våningen. Stora trattar av trä placerades över respektive malsten. Säden hälldes i tratten och portionerades ut i lämpliga doser genom en lucka i trattens botten. Sedan rann den ner i stenens ”öga”, dvs hålet i mitten av den övre malstenen och hamnade mellan stenarna där säden maldes.


Kvarnstenar måste ha räfflade ytor. Ibland måste stenarna ”vässas” för att fortsätta vara tillräckligt räfflade. Malningen kunde ske i olika etapper och med olika avstånd mellan stenarna beroende på vilken sorts mjöl bonden ville ha. Efter malningen kunde mjölet också passera ett siktsystem om bonden ville ha skalet avskilt från det övriga mjölet.

Historik om kvarnar

Den äldsta kvarnen bestod av en mindre flat eller rund sten som gneds för hand i en större urgröpt sten. I den större urgröpta stenen låg säden som skulle krossas. Sådana enkla handkvarnar användes redan på stenåldern. Så småningom började man utnyttja naturens krafter för att mala. Först kom kvarnar där strömmande vatten drev ett kvarnhjul, som i sin tur drev en roterande sten mot en fast sten. De började användas de första århundradena e.Kr. I Sverige kallas dessa enkla vattenkvarnar skvaltkvarnar.

På medeltiden började man också utnyttja vindens kraft för att mala. Flera olika typer av väderkvarnar byggdes, där snurrande vingar drev maskineriet. Vilken drivkraft som utnyttjades och vilken typ av kvarn som byggdes på en viss plats berodde delvis på hur naturen såg ut. I öppna, blåsiga landskap fungerade väderkvarnen bäst, medan där det fanns tillgång på strömmande vatten valdes i första hand vattenkvarnen.

Kvarntypen bestämdes också av vem eller vilka som ägde och brukade kvarnen. En gård kunde äga sin egen kvarn för malning av gårdens behov av mjöl. Då räckte det med en mindre vattenkvarn eller väderkvarn. En kvarn kunde också drivas som tullkvarn. Tullkvarnen ägdes oftast av kyrkan eller kronan och ibland av enskilda personer främst inom adeln. Hushållen kunde då komma med sin spannmål, sin ”mäld”, till kvarnen och få malning utförd mot en avgift.

Nora kvarn var en sådan Tullkvarn dit bönder och torpare kunde komma och få sin spannmål mald. Den siste mjölnaren på Nora kvarn, Kalle Öberg berättade att under hans tid fick bönderna betala omkring 3 öre per säck i ”mäldpenningar” och dessutom ge honom två till tre liter säd ur varje säck som ersättning för arbetet. Denna spannmål malde han sedan till mjöl och mjölet sålde han för en förtjänst.

Kvarnen fungerade som en skvallercentral. Bönderna tog med mat och dryck. Medan de väntade på sin tur kunde det gå livat till i kvarnkammaren. Det rådde strikt turordning enligt regeln, ”först till kvarn får först mala”.

Kvarnen var en bullrig, dammig och farlig arbetsplats. Det gällde att mala medan det blåste, även om det var natt. Enligt folktron såg kvarntomten till att väcka mjölnaren om han föll i sömn.

 

In English

Nora Mill

Kvarn beskuren webb GGr10471neg018.jpg
Nora windmill was built in 1876. It burned down in 1989 but was rebuilt. The windmill originally stood on the island of Mörkö south of Södertälje.
Nora mill was a toll mill where farmers and crofters on Mörkö could come and have their grain ground for a fee.

The wait could be long. The farmers brought food and drink. There was a strict order according to the rule, "first to come in, gets to grind first".
The mill was a noisy, dusty and dangerous workplace. It was important to grind while it was windy, even if it was in the middle of the night.

The picture above shows: Nora mill on Mörkö in the early 20th century. Around the turn of the century, the miller's name was Johan Öberg. The land was owned by Hörningsholm's fideicommissa. Photographer: unknown.

بالعربية

نورا ميل

Kvarn beskuren webb GGr10471neg018.jpg
تم بناء طاحونة نورا في عام 1876. احترقت في عام 1989 ولكن أعيد بناؤها. كانت الطاحونة قائمة في الأصل في جزيرة موركو جنوب سودرتاليا.

كانت مطحنة نورا عبارة عن طاحونة رسوم حيث يمكن للمزارعين وصانعي الحبوب في Mörkö القدوم للحصول على حبوبهم مقابل رسوم.

قد يكون الانتظار طويلا. جلب المزارعون الطعام والشراب. كان هناك أمر صارم وفقًا للقاعدة ، "أولاً من يأتي ، يجب أن يطحن أولاً".
كان المصنع مكان عمل صاخب ومغبر وخطير. كان من المهم أن تطحن بينما كان الجو عاصفًا ، حتى لو كان في منتصف الليل.

الصورة أعلاه توضح: مطحنة نورا في موركو في أوائل القرن العشرين. في مطلع القرن ، كان اسم ميلر يوهان أوبرغ. كانت الأرض مملوكة من قبل fideicommissa Hörningsholm. المصور: غير معروف.

Kvarnens omgivningar.jpg

Omgivningarna runt kvarnen på Mörkö. Nora kvarn syns i bakgrunden. Fototid: tidigt 1900-tal.