Nora Kvarn

Bönderna på Mörkö hade före 1876 långt till närmsta kvarn. År 1876 ansökte Carl Bolmström om att få uppföra en ”Hålländsk Wäderkvarn” samt ett boningshus på Noras södra gärde på Mörkö. En äldre kvarn, troligen byggd på 1770-talet flyttades från Näsbacken vid Hörningholms slott på Mörkö till Nora. Den fick namnet Mörk-Nora-Qvarn.

Nora kvarn tillhör en typ av väderkvarn som kallas hättkvarn eller holländare.  Hättkvarnar började byggas i Sverige på 1600-talet, troligen efter holländsk förebild. Hela takhuven, eller hättan, där vingarna är fästade vrids genom ett maskineri på tredje våningen. För att utnyttja vindens kraft maximalt, vrids huven så att vingarna är vända mot vindriktningen. Det kunde hända att huven måste vridas flera gånger under malningen om vinden ändrade riktning. För att öka vindfånget kunde väderkvarnens vingar vara täckta med segel av trä eller tyg, som Nora kvarn.

Mjölnare på Nora Kvarn

*År 1876 ansökte Carl Bolmström om att få uppföra en ”Hålländsk Wäderkvarn” samt ett boningshus på Noras södra gärde. Kvarnen namnet ”Mörk-Nora-Qvarn”

*1879 sålde Bolmström Nora kvarn till Engman

*1896 Mjölnaren Johan Öberg övertog kvarnen på ett femårigt arrende

*1910 sålde Engman kvarnen till Lundberg

*1916 Lundbergs dödsbo sålde kvarnen till mjölnaren Öberg tillsammans med boningshus och uthus. Marken ägdes av Hörningsholms fideikommiss.

* Efter ensittarlagens tillkomst 1925 begärde Öberg att få inlösa marken men fick lagfart först 1931

1927–28 vid storm blåste kvarnvingarna av och därefter blev det ingen mera malning i kvarnen.

Flytten till Torekällberget

Den gamla väderkvarnen köptes in av Kulturhistoriska Föreningen 1928 från mjölnaren J. Öberg på Mörkö. Under vintern transporterades virket upp till Torekällberget och återuppfördes under våren och försommaren 1929. Kvarnen stod klar till invigningen av Torekällbergets friluftsmuseum i juni 1929 och var museets första byggnad på plats.

Nora kvarn har tre våningar. Spannmålssäckarna bars in i bottenvåningen och hissades upp genom luckor i de två övre våningarnas golv. Kvarnen hade tre par kvarnstenar placerade i mellanvåningen. Ett par för malning av råg, ett par för havre och blandsäd samt ett par för malning av vete.

Mjölnaren kunde mala med alla tre kvarnstenarna samtidigt, eller frikoppla något par om han bara ville använda en eller två av dem.

Innan malningen skulle spannmålen vägas på en våg som stod på tredje våningen. Vågen i Nora kvarn visade vikten i pund, så mjölnaren fick räkna om till kilo.

Råg-och havremalningen började på tredje våningen. Stora trattar av trä placerades över respektive malsten. Säden hälldes i tratten och portionerades ut i lämpliga doser genom en lucka i trattens botten. Sedan rann den ner i stenens ”öga”, dvs hålet i mitten av den övre malstenen och hamnade mellan stenarna där säden maldes.

Kvarnstenar måste ha räfflade ytor. Ibland måste stenarna ”vässas” för att fortsätta vara tillräckligt räfflade. Malningen kunde ske i olika etapper och med olika avstånd mellan stenarna beroende på vilken sorts mjöl bonden ville ha. Efter malningen kunde mjölet också passera ett siktsystem om bonden ville ha skalet avskilt från det övriga mjölet.

Den äldsta kvarnen bestod av en mindre flat eller rund sten som gneds för hand i en större urgröpt sten. I den större urgröpta stenen låg säden som skulle krossas. Sådana enkla handkvarnar användes redan på stenåldern. Så småningom började man utnyttja naturens krafter för att mala. Först kom kvarnar där strömmande vatten drev ett kvarnhjul, som i sin tur drev en roterande sten mot en fast sten. De började användas de första århundradena e.Kr. I Sverige kallas dessa enkla vattenkvarnar skvaltkvarnar.

På medeltiden började man också utnyttja vindens kraft för att mala. Flera olika typer av väderkvarnar byggdes, där snurrande vingar drev maskineriet. Vilken drivkraft som utnyttjades och vilken typ av kvarn som byggdes på en viss plats berodde delvis på hur naturen såg ut. I öppna, blåsiga landskap fungerade väderkvarnen bäst, medan där det fanns tillgång på strömmande vatten valdes i första hand vattenkvarnen.

Kvarntypen bestämdes också av vem eller vilka som ägde och brukade kvarnen. En gård kunde äga sin egen kvarn för malning av gårdens behov av mjöl. Då räckte det med en mindre vattenkvarn eller väderkvarn. En kvarn kunde också drivas som tullkvarn där en mjölnare  utförde malning yrkesmässigt.  Hushållen kunde komma dit med sin spannmål, sin ”mäld”, till kvarnen och få malning utförd mot en avgift, en så kallad tull.

Nora kvarn var en sådan Tullkvarn dit bönder och torpare kunde komma och få sin spannmål mald. Den siste mjölnaren på Nora kvarn, Kalle Öberg berättade att under hans tid fick bönderna betala omkring 3 öre per säck i ”mäldpenningar” och dessutom ge honom två till tre liter säd ur varje säck som ersättning för arbetet. Denna spannmål malde han sedan till mjöl och mjölet sålde han för en förtjänst.

Kvarnen fungerade som en skvallercentral. Bönderna tog med mat och dryck. Medan de väntade på sin tur kunde det gå livat till i kvarnkammaren. Det rådde strikt turordning enligt regeln, ”först till kvarn får först mala”.

Kvarnen var en bullrig, dammig och farlig arbetsplats. Det gällde att mala medan det blåste, även om det var natt. Enligt folktron såg kvarntomten till att väcka mjölnaren om han föll i sömn.